Vid ett tillfälle var jag inbjuden till ett universitet för att hålla föredrag om hur man söker jobb. Med var också en riksdagspolitiker som var där för att berätta hur hon jobbar för att sänka arbetslösheten.

Efter mitt föredrag fanns det tid för frågor och en ung tjej frågade: -Ska jag berätta att jag är gravid när jag är på intervju?

Mitt spontana svar var -Absolut!!! Och jag skulle precis fortsätta berätta varför, när politikern stormade in på scenen och avbröt mig med en passion som nog bara politiker kan uppbringa för en sådan fråga, hon var redan upprörd och nästan hojtade:

-Absolut INTE!!! Hon vände sig till mig: -Hur kan du säga att man ska tala om en sån sak??? Och innan jag ens hunnit fundera på att svara: -Arbete är en medborgerlig rättighet! Alla har rätt att få ett jobb, även en gravid kvinna! Arbetsgivare har inte rätt att fråga om du är gravid och du ska absolut inte säga något om det!!! -Kvinnor är missgynnade osv, osv…

Hon fortsatte ett tag till och jag kan förstå varför hon tänkte som hon gjorde. Jag är själv kvinna och tycker att det ska vara jämställt på arbetsmarknaden men om man skulle vända på det och en ung man skulle fråga: -Ska jag berätta att jag ska ligga i lumpen ett år när jag är på intervju? Vad skulle hon svara då? Ska en man berätta att han kommer att vara borta ett år från jobbet han söker?
Eller om man har bestämt att man ska segla jorden runt under ett år, allt är bokat, avsålt, bestämt. Nu dyker drömjobbet upp och jag får komma på intervju! Jag skulle vilja ha det jobbet när jag kommer hem, skulle kunna ansöka om tjänstledigt… Ska jag berätta om mina planer? I det här perspektivet blir det ganska självklart att man ska berätta, eller hur?

Jag tycker detta handlar om förtroende. Om man vet att man ska bli borta från jobbet under en lång tid ska man berätta det oavsett om det handlar om barnledighet, värnplikt, operation eller seglats.

Om du intervjuar och bestämmer dig för att anlita en hantverkare för en ombyggnad av villan som kommer att ta hela sommaren blir du apsur om han efter månad kommer och säger att han nu ska åka på sin länge planerade semester. Det hade han väl kunnat kläcka ur sig när du berättade vad som skulle göras så du hade kunnat välja en annan???

Som du förstår så är jag ingen vän av jobb-är-en-medborgerlig-rättighet-linjen. Jag vet att det finns en arbetsgivare i andra änden, en som är beroende av att lita på sina medarbetare, en som köper dina tjänster och gärna vill ha valuta för sina pengar.

Jag vet också att många kvinnor får jobb ändå, det var inte länge sedan jag läste en artikel om en gravid kvinna som fått sitt drömjobb trots att hon var gravid. Om du är rätt person för jobbet är det faktiskt möjligt att få det trots att du ska vara borta ett år. Samma sak gäller för män: är du rätt person för jobbet kan du få det trots att du ska göra lumpen.

Se till att du är rätt för jobbet, att du är en person som levererar, har ett bra rykte, att du är en som arbetsgivarna VILL HA så kan du få jobbet ändå. Om du dessutom är ärlig och förtroendeingivande ökar du dina chanser betydligt!